Hemåt

Nu är det bara slut kvar. Vi sitter på tåget hem från Gävle och utanför rusar det vita vinterlandskapet förbi. Nu finns tid att skriva och tid för tankar så detta inlägget blir säkert alldeles för långt.

Det blev en fin sista föreställning, med hela arenan upplyst av hundratals mobiltelefoner som stjärnor i natten under den sista Nu tändas tusen juleljus. Det var vackert.

Nynnandes packade vi vår utrustning för sista gången och lämnade arenan efter många tack och hej.
Jag har alltid haft svårt för uppbrott och det var ingen skillnad igår. Man träffar nya vänner och man umgås och är beroende av varandra under en intensiv period, och sen tar det helt plötsligt slut.

Hej då mina TVmuppar.

Nu blev det lite mosigt känner jag. Vi går vidare.
Nu är det ledighet och jul med familjen som gäller, och det skall bli väldigt skönt.

Kanske på plats för lite reflektioner från turnén.

Bäst har väl, inte helt förvånande, maten varit. Alltid gott och alltid serverat med ett leende. Här kommer en bild på vårt egna lilla kocklandslag.

Turnéns klantighet står jag nog själv för, när jag drog ner repet som vi hissar upp våra skärmar med och hela trossen fick sänkas ner så vi kunde fästa repet igen...

Turnéns kämpe är nog Christer B som alltid är in först och ut sist. Han hade nog gillat att få med sin bild igen, men det räcker med en gång. Han får går tillbaka några dagar i bloggen och titta på sig själv där istället.

Priset för förmåga att genomgående få det att stocka sig i halsen på mig medans jag jobbar, går så klart till Sissel som med sin röst och scennärvaro gör att man blir lycklig bakom sina skärmar oberoende av hur trött man är och hur många gånger man hört "I en steingrå vinter" innan.

Turnéns goa gubbe blir Krister Henriksson. Inte minst eftersom han var den ende som kunde matcha min flatcap.

Många fler finns att nämna, men detta är inte Oscarsgalan och inte heller ett tacktal utan helt enkelt en liten skrift om hur det har varit att vara på en turné i ett snöigt och julförväntande Sverige.

Ja, som sagt blir detta slutet på en turné, men även på denna blogg som härmed går in i eftervärlden och sakta men säkert tynar bort som färgen på röda stugor i vinden.

This is the way the world ends, not with a bang but a whimper. (T.S. Eliot)

Tack för att ni har stått ut med mig. God Jul